Ja, idag tänkte jag avslöja en rätt så intim sak. Eller ja, döm själva. Jag funderade hela dagen idag om jag verkligen var tvungen att skriva om saken, och min slutsats är att jag fan måste det. För snart 2 år sen så piercade jag mig i tutten (:P), det i sin tur ledde till att jag tog ur mina andra piercingar. Det kändes liksom som om den räckte för att jag skulle få känna mig sådär feminim som bara en tjej kan fatta. Hur som helst, så har jag kämpat och kämpat med inflammationer hit och dit men det blir aldrig bra. Så igår ... då tog jag det enormt jobbiga beslutet, att ta ur den. Och nu sitter jag här. Nästan deprimerad. Så vad fan är grejen? Kände jag sådan KÄRLEK till ett jävla smycke att jag inte bara måste beklaga mig på bloggen. Jag måste också vara lite ledsen över det? :O Tänkte kanske att någon själ där ute har varit med om liknande erfarenheter och på så vis kunde hjälpa mig att takla mina ånger-tankar. Och det sjuka är ju att mina andra piercingar saknar jag inte alls. Den i näsan har jag ju liksom piercat om typ 6 gånger när det var en stor "inne"-våg på ämnet. Och läppen var min invigning på Wemerskolan, så den borde ju betyda något. Men näe?