Nu har det varit sådär lugnt alldeles för länge. Ni vet när man känner att "Fan, jag kanske kan slappna av på allvar nu, och bara njuta av det som är" ... också blir det massa skit bara för att man släppte garden liksom. Så är det fan jämt. Aa, nu har det varit bra med allt, väldigt länge. Micke och jag har på något märkligt sätt kommit varandra närmre efter hans brottnings-olycka, båda två har jobb och vi trivs otroligt bra, vi samsas vanligtvis med vanliga hushållssysslor och jag känner att jag är tillräckligt hurtig för att kunna ge mig själv en klapp på axeln. Men när jag däremot ser mig omkring och relaterar till andras liv och känslor, så är det plötsligt inte lika tipp topp. Folk på jobbet bråttas med en sorg som är helt obeskrivlig, Syster bråttas med psykopater som vägrar ge upp och hälften av min bekantskap hoppar på kryckor. . . Aa, det är ju knappast mitt fel något av det, men när jag tänker på hur andra har det så vill jag gärna trä på mig min illrosa cape och försöka rädda alla ifrån det onda och hemska. För det räcker inte alltid med att man klappar på axeln eller säger att det löser sig. Hur som helst så var kanske mitt syfte med inlägget att jag bara ville ge en gnista hopp, eller kanske vilja till att de drabbade ska kräla sig ur gropen och sen akta sig för att trilla i igen ... ^^