Minns ni er första kärlek? Och i så fall hur minns ni den? Jag har funderat rätt mycket på sånt där sedan jag, Melissa och Patrik hade djupa snack i Boulongern i förra veckan. Anledningen till att jag tar upp det är väl för att jag själv tycker att jag ser ett mönster. Ett mönster av assholes. Jag kan nog inte nämna en enda vän till mig som inte har något ont att säga om sin första kärlek. Aa, möjlig Anna A.T då :) Hon är ju fortfarande ihop med sin första kärlek om jag inte är fel ute nu ^^ 

Ska man då ändå vara tacksam för det missöde som skedde första gången man upplevde fjärilar i magen? Känna att man nog fick erfarenhet eller så? Själv känner jag ungefär noll tacksamhet för just min första "kärlek" om man nu kan kalla det det ... för många gånger tror man nog att man är kär fast man inte är det. Alla har ju ett förflutet och man kan ju inte göra så mycket för att sudda ut eller ändra på det, men jag tycker ändå det är intressant att ta upp ämnet eftersom det är så många som fortfarande har svårt att överhuvudtaget prata om sin ex. Jag tillhör dock inte en av dom ... Jag kan prata oavbrutet om mitt första och sista missöde i livet. Kanske just för att det finns så mycket negativt att hämta därifrån än idag. För mig är allting annorlunda både vad gäller boende, jobb och kärlek. Men för honom är det väl inprincip same same. 

Idag anser jag mig ha prickat rätt på alla sätt och vis. Jag kunde inte vara mer nöjd med Micke och de val vi gör. Det jag saknar det har han och tvärtom. Vi kompletterar varandra helt enkelt. Och NEJ det här är inget inlägg där jag vill "skylta" med våran kärlek som så många gör. Nej jag vill helt enkelt bara säga att trots alla felaktiga val man tidigare gjort så kan man faktiskt ha turen att välja rätt ibland. Punkt. 

Men seriöst ... minns ni er absolut första kärlek? Jag menar alltså lågstadie-kärlek? Det är lite trixigare eftersom när man var i den åldern så behövde man egentligen inte göra någonting. Man behövde inte ens prata med varandra :) Man skickade bara över en kompis att fråga chans och sen fick man hoppas att man fick ett "Ja". Sen kunde man ju vara ihop en timme lika väl som en vecka. Det varierade kraftigt ^^ När man se kom upp i mellanstadiet/högstadiet så vart det lite mer seriöst. Var man ihop med en kille mer än 2 veckor så var det nästan så att man ville fira det ! Gud vilken bedrift. Och självklart blev man sjukligt besviken om han inte kom ihåg att vi hade 2-veckors-jubileum :/ Och sen har vi väl alla haft ett jag-måste-rädda-honom-från-allt-dåligt-förhållande. MÄN - det är av denna anledning som vi tjejer ibland uppskattar en så kallad "Bad Guy". Det är enkelt, vi vill ändra på er. Vi vill vara den som räddar honom från allt destruktivt och dåligt. Men det är väl ungefär en på miljonen som lyckas med denna bedrift. Själv är jag inget fan av "Bad Boyen", jag vill ha pojkar som är lite mjuka som min egen-fångade Mikael :) (Lite hård i kanterna är han väl kanske) :) 

Och sen är det min slutgiltiga fråga för dagen ... Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? BOKSTAVLIGT TALAT? Jag gör nog det mest bara för att det är ungefär så jag ser mig och Micke (trots att vi var rätt sega på att ta klivet ut).  Men det är fan trixigt här också eftersom känslorna och tankarna kan spela en ett spratt. Men om jag måste svara "Ja" eller "Nej" på frågan så blir det garanterat ett "Ja". Fan vad surt om man ska gå omkring och tro att man enbart ska hitta en person i livet som man är någorlunda kompatibel med. Men däremot så tror jag inte ett skit på att det finns 1 person för alla! Hur fan skulle det vara om det var så? Ska man då resa jorden runt och leta under sten och hull för att förhoppningsvis kunna hitta på "den rätte"? Funkar det och är man kär så är det väl bara att köra på? Eller? Ska man gå runt och fundera om det finns någon annan där ute? Någon som är MER ämnad för mig ? Verkar ju bara jävligt idiotiskt. 

Vet inte varför jag fick för mig att göra ett megalångt inlägg om ditten och datten, men jag fick bara en snilleblixt på att jag måste skriva om detta. Passar på när Micke är och jobbar också så man får ha datorn ifred :) Kort och gott så tycker jag väl inte att man ska fundera så mycket. Livet är nog enklare än vad vi tror. Och med dom visa orden från Dalai Lama-Sarah så säger jag tack för uppmärksamheten - Todiloooo