Jag har alltid gått runt och trott att kärleken är en gåva som man får. . . Att den ger dig känslan av att det bara är du i hela världen som känner så här mycket på en och samma gång. Men nyligen så har jag lärt mig att dessa känslor är rätt så vanliga. Men är vanligt tråkigt? Vissa verkar tycka det. Och ja, jag vet att det är övertyligt att jag pratar om min andre hälft Mikael, så jag kan lika gärna säga det högt.

Vid vissa tillfällen så känner man sig jämnförd med allt gammalt. Ska man då känna sig hotad? Jag trodde att alla de gamla ömhetsorden aldrig kunde få mig att känna mig osäker på kärleken. . . Men när orden försvinner så sticker på något sätt självkänslan iväg också. . . Usch, vad jag tycker det är jobbigt att älska någon så gränslöst mycket, men aldrig uppleva eller ens få smaka på hans del av relationen. För det är ju ändå vad det här är. En relation. Är man inte två om allting då? Eller ska en utses till hönsmorsa och den andra ska enbart springa omkring och klaga på hönsmorsan? Ooh vilken jävla love story. Mitt första boksläpp kanske ska handla om just det. Urskilldringarna i folks kärleksliv. Att på ytan ser allt ut att vara perfekt (vilket det är till och från) men om man skrapar lite på ytan så får man se en helt annan version av det hela.




Ingen kan dock sätta sig in till 100% på vad som egentligen händer gällande romansen. Jag menar, vissa tycker att jag och Micke småtjaffsar rätt mycket. Men om man ser till det att Micke är arbetslös och jag jobbar typ minst 5 timmar varje dag i veckan, även helger. Så kan det blir rätt tufft att försöka hålla stämningen på topp jämnt. Jag har alltid sagt att det viktigaste i ett förhållande är att man har 0 gemensamt och knappt gillar samma saker. DET kan vilken romans som helst överleva på. Well, nu står vi här. Jag och min härjedalska karl som från början har 0 gemensamt och knappt gillar samma saker, men ändå känns allt bara piss. Alla vet säkerligen hur det känns att vara vid den punkt jag nått nu. Då man inte kan få upplopp för sina känslor utan allt man gör är bara fel fel fel. . . Gullar man så är det fel, busar man är det fel, och säger man till om minsta lilla då är man JÄMT sur. Det är helt otroligt vad mycket det kan finnas i en mans huvud ändå. Konstigt att man tröstäter hela tiden när vardagen suger! Jag kommer aldrig komma ner till den vikt jag vill ha. Denna historia slutar tyvärr sorgligt. Iaf för Sarah för hon blev till slut ensam och fet för hon klagade för mycket.

Ack och ve. Jag måste ta en promenad innan mitt huvud exploderar. Avdelning 27 nästa?
Adjö.


( Jag vill så gärna kämpa, men det är svårt när du inte gör annat än ser på. . .
Det vi har är unikt. Det vi har är speciellt. . . "För alltid" har du sagt . . . Glöm aldrig det )