Japp, jag räknar ner. Garanterat. Och vad räknar jag ner till? Jo, de dagar då jag och Cecilia ska vara utan chips, godis och alla andra fasta födor. Men det är lite halvkrångligt att räkna ner till någonting som vi ännu inte satt ett datum på. Jag håller tummarna på att det blir tills på Onsdag eller Torsdag iaf. För annars är man smällfet innan det här är färdigt. Jag håller nämligen på att äta ihjäl mig nu för att detta är bestämt. Såå det blir godis in top of chips on top of ostkrokar . . . Mm, visst jag skulle kunna fortsätta. Listan blir lång. Men å andra sidan så känner jag att jag kan äta dessa sötsaker med gott samvete eftersom jag enbart gör detta för att SLUTA med det sen :) Visst, är man smart?

Haha, nog om det. Jag skulle gärna vilja ta upp detta irriterande ämne om arbetsmarknaden i Dagens Samhälle. Jag vet inte om alla vet mitt läge i det hela, men jag bor iaf i en 2:a på Brynäs med min Härjedalska Pojkvän Micke och har gjort det sedan 1:a Augusti ungefär. Jag har som alltid lätt för att hitta skitjobb, och byter därför jobb väldigt ofta. Min man däremot har haft ca 2 veckors arbetande tid sedan hans inflyttning hos oss på Brynäs. Nu har ett ogillande ämne dykt upp. Ett ämne som retar gallfeber på mig. Och det är nämligen det fina upplägget om att det är inte Mannen det är fel på, utan staden. Så nu finns det alltså disskutioner som en flytt efter sommaren eller så. Jag kan utan dåligt samvete säga att Svaren är NEJ. Självklart så vill jag inte fasta i Gävle resten av mitt liv. Men å andra sidan så är jag heller inte beredd att ge upp den säkerhet Gävle faktiskt erbjuder mig. Jag har kontakter inom min kategori på marknaden, jag har familj och jag har vänner. Men ska man då försöka se detta ur mannens synvinkel? HAN flyttade ju ner hit, utan någonting att stå på. Inget safetynet what so ever förutom mig själv. Så blir det då en orättvis behandling i det hela om jag väljer att avböja detta förslag på en flytt? JAG anser att det inte blir det. Men jag tar gärna emot kommentarer om denna sak då det kan vara uppfiskande att se det ur andras synvinklar. Folk som är Outside of the box, så att säga.

Det är något enormt tråkigt att Mannen inte hittat något jobb. Det är också enormt tråkigt att Mannen inte har någon att umgås med under sin fritid. Jag har åtminstånde 1 person i mitt liv, som delar de flesta tankar med mig. Kanske har jag bara en enda vän. Men vem har sagt att man behöver fler? Jag klarar mig GOTT OCH VÄL på enbart Cissi! Men som sagt. . . Denna vardag kan nog inte fortlöpa på detta sätt. Men ska det då kräva en sådan drastisk vändning som att jag ska behöva ge upp allt det här? Låt oss se den verkliga bilden i det hela. Jag tog studenten 1 år före Mannen, så det har gett mig mycket tid att hitta de här otroliga jobben. Han däremot har ju endast varit i "branchen" under ett halvårs tid. Vem ska lära av vem i all denna drama? Ja, ni kanske märker att jag tycker om att sätta mig själv på en pedistal? Det är helt riktigt. När jag först flyttade själv till Gävle så jobbade jag fortfarande på Call-Up. Ungefär ett år senare så vart jag bedd av en gammal arbetsgivare att komma tillbaka som försäljningschef! Då anser iaf jag att man har lyckats rätt bra. Men dom som känner mig vet ju också att jag är rätt så duktig på att kasta bort det fina jag har, och inte inse förän efter skadan är skedd att det faktiskt kunde vara någonting bra! . . . Näe, jag får redan dåliga vibbar av det här året. Det känns lite som om man balanserar på en lina, och vid ena änden så står det en elak arbetsgivare med en sax och hånflinar. Vem fan kan veta NÄR eller OM han tänker använda den? Skulle jag vara religös så skulle jag fan be va och varannan dag om att Mannen skulle hitta sig ett jobb. Det tär så in i helvete på krafterna att försöka vara en bra flickvän, samtidigt som man vill säga allt detta medans man skriker! Ni förstår, jag älskar min man nå enormt mycket. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig älskat någon såå mycket som jag älskar honom. DET kanske också är anledningen till att jag mesar ner mig och försöker ta genvägar till att verkligen få de saker jag vill säga, sagt.

Åh gud, jag hoppas bara att Cissi kan leka kurator med mig alla dom 3 fastande dagarna. Hon sitter inne med så mycket kunskap förstår ni. Jag vet for fan inte vad det beror på. . . Kanske hennes Norska påbrå? Vet inte.
Ibland tänker jag tillbaka på min tid på Wemerskolan uppe i ingenmansland. Det var såå mycket drama under den tiden av mitt liv, att till och med jag trodde att jag skulle explodera. MEN jag överlevde, och inser idag att den tiden var ju ingenting om man jämför hur man har det idag. Fan att försöka vara vuxen när man vet själv att man aldrig kommer att bli ordentligt vuxen. Usch, förr kunde man bara revoltera lite mot föräldrarna, rymma hemmifrån några timmar och sen kändes allting bättre. Men let´s face it, att vara vuxen idag är ingen lätt match.

Japp, men i morgon åker vi hem igen. Det är först då man får ta tag i allting och inse att man faktiskt inte alls har så mycket pengar på kontot som man kan tro. Nä, för de försvinner på tråkiga jävla skitsaker som räkningar. Men på ett sätt har jag haft tur med mig i mitt kortvarig "vuxna" liv. En erfarenhet från förra året som lärde mig exakt hur viktigt det är att faktiskt betala skiten. Frågan är ju bara, när jag få råd till att unna mig en fin klänning eller ett träningskort på Friskis? Hmm, Ja, jag önskar jag kunde säga att det är inom en snar framtid. Men Tyvärr så ligger det inte till så. . . Nä Usch, nu måste jag ut i 20- igen och ta en rök med Achmedth!